En oangenäm doft har senaste tiden dykt upp i vårt kylskåp. Varje gång man öppnat kylskåpsdörren har man mötts av en distinkt puff av obehagligheten. Antagligen någon av ostarna som blev kvar från min födelsedagsmiddag, tänkte vi och skickade dem i komposten. Men lukten bestod, och den tilltog den i styrka för var dag som gick.
Men i helgen fick det vara nog. Lisa tog tag i saken och länsade och skurade hela övre delen av kylen där ostarna huserat. Resultatlöst. Den där rackarns skunklukten gav sig inte! Kanske, sa jag, kanske kan jag ha någon surdeg som jag inte använder där nere bland burkarna … Och där, just skymd bakom sesampastan, stod boven i dramat: en sedan tre månader orörd vetesurdeg.
Jag plockade fram burken, öppnade locket och stack ner näsan. Herregud! Den en gång så oskyldiga blandningen av mjöl och vatten hade på bara några månader förvandlats till ett sant monster. Jag kan inte minnas att jag känt en liknande stank sedan någon hällde smörsyra i Kvarnbergsskolans kafeteria någon gång i slutet av åttiotalet. Odören spred sig snabbt genom huset och bet sig fast trots ihärdigt vädrande. Urk!
Sensmoralen alltså: Hittar du en surdeg som du inte har riktigt koll på, stoppa den i en tät plastpåse och ta den omgående till en av kommunens återvinningscentraler. Säg att det är målarfärg eller något. Vad som helst, lämna den bara och spring snabbt hem. Väl hemma gör du enkelt en ny, frisk surdeg på vete eller på råg.
Inlägg
