Bilder från bageriet

Mina två veckor som bagarpraktikant i Rute stenugnsbageri är slut. Det har varit väldigt, väldigt roligt. Här är några bilder.

Morgonen. Promenaden från stugan där jag bodde tog ungefär en och en halv minut. Det går ännu snabbare genom skogen, men det är mysigt att möta bageriet från framsidan när det är tidigt och alldeles folktomt.

Tina och Erik. Det är bagarna Tina Fernlund och Erik Olofson som tillsammans med Eriks sambo Helena Andersson driver Rute stenugnsbageri. Tina är ansvarig för bakandet i år. Hon är chef över degarna, om man säger så. Tina är nästan alltid i bageriet och det är roligt att vara där när hon är det. Erik ser till bageriets infrastruktur. Att allt funkar, stort och smått. Han ser också till att folk trivs. De som bakar brödet, de som säljer det och de som köper det. Helena jobbar om dagarna i biblioteket i Visby, men har dessutom koll på att det finns personal i caféet och att bagarnas hattar är tvättade.

Elden. Vid halv sex på eftermiddagen tänder Erik elden i stenugnen. Runt sjuttio kilo björkved och några smöriga gamla bakplåtspapper läggs in i ugnen via två luckor på ugnens baksida. Det blir snabbt en ordentlig brasa. Runt nio på kvällen är det bara glöd kvar, då stängs spjället. På morgonen när den första bagaren anländer sopas ugnen ren på aska och det är klart att baka. Man börjar dagen med baguetter och avslutar den med mörkare bröd som inte kräver lika mycket värme.

Marqus med q. När Marqus gick i femte klass hade han en klasskamrat som hette Lundquist. Att Lundquist stavades med q tyckte han var fränt, så han ersatte k:et i sitt namn med ett q. Och på den vägen är det. Marqus bakar i Rute för andra året i rad, och han har lärt känna bageriet och degarna som vore de hans barn. Marqus säger att han har fröer inom sig som får näring när han möter andra människor. Därför undviker han att sitta hemma ensam alltför ofta. Marqus har ett särskilt intresse för vanilj, och har en gång åkt hem fråm Mexico med väskan full av den vanilj som växer vilt hos indianerna i Chinantlaskogarna.

Smultronen. I skogen bakom bageriet finns det väldigt mycket smultron. Kolossalt mycket faktiskt. Sanningen att säga finns här mer smultron än jag sett tidigare, sammanlagt. En dag efter att jag bakat klart tillbringade jag en stund i skogen, och det blev mycket bär i den lilla hinken. Det var svårt att sluta. Jag lärde mig snart att de största och finaste bären gömde sig i det höga gräset. Annica bakade smultronmazariner nästa dag.