Fyra dagar har jag nu avverkat i Rute stenugnsbageri. Som jag har bakat! Vanligtvis när jag hälsar på i ett bageri stryker jag omkring med min kamera och tar närgångna foton på degarna och ställer frågor. Är det nån jäst i den där levainen? Hur mycket salt har ni i baguetterna? Vilken tid matar ni surdegarna? Jag ställer de där frågorna nu också, men istället för att fotografera bakar jag. Därför har jag tyvärr inga bilder att bjuda på, men väl några observationer från de fyra långa dagarna.
Tidigast i bageriet: Den som börjar allra först kommer klockan 05.00, men jag har börjat vid 6 eller 7. Man börjar med att baka ut baguetterna eftersom de vill ha en riktigt varm ugn. Värmen i stenugnen sjunker under dagens lopp, så man börjar med de ljusa bröden och avslutar med de mörka.
Bästa resan till bageriet: De tidiga cykelturerna från huset där vi bott har varit en fröjd. Det har varit jag, vägen, hästarna, kossorna och lammen. Och två åsnor som bor i en lada efter backen norr om Lärbro. Backen ja. Den är en riktig prövning på morgonen, men en fin belöning på vägen hem.
Roligast i bageriet: Det allra mesta är väldigt roligt, men bäst av allt är nog allt som har att göra med den stora ugnen. Att ta ut bröden från långt in i ugnen med den långa spaden. Degarna är också fantastiska, och degblandarna. Den lilla är från 20-talet någon gång, den stora är något modernare.
Svårast i bageriet: Att rundriva gotlandsbrödet. De tålmodiga bagarna visar om och om igen hur de med lätt hand ger den kladdiga degen en rund och fin form med slät yta. Men det är svårt. Mycket svårt. Jag har dock gett mig tusan på att jag ska greja det innan nästa vecka är till ända. Och klarar jag den degen, då klarar jag alla degar.
Också svårt i bageriet: Logistiken. Att veta vilken deg som ska jäsa var, i vilken ordning och var i ugnen de ska bakas av och när sockerkringlorna är slut ute i serveringen, det kräver sin bagare. Och för att bagarna i Rute så skickligt manövrerar allt det där har de min största respekt.
Tyngst i bageriet: Durumdegen. Det är du eller degen, sa Tina första gången jag brottades med den sjuttio kilo tunga besten. Den ska upp ur degblandaren och ner i plasttunnor som lotsas in i kylen för att jäsa över natten. Innan man hittat tekniken är det nästan parodiskt svårt. Men jag tycker mycket om den fasta och aningen gula degen, och den är rolig att blanda. En säck vetemjöl, durumvete, salt och en näve jäst. Och så lägsta växeln i den stora maskinen.
Största våndan i bageriet: Jag tar av mig min vigselring varje morgon, hänger den på ett hemligt ställe. Jag funderade hur det skulle vara att cykla hem och upptäcka att ringen är borta och inse att man knådat in den i ett bröd. Annars försöker jag vara noga med att inte glömma något viktigt, som saltet.
Vi är nere på östkusten nu, men i morgon åker jag tillbaka till Rute för att baka återstoden av veckan. Jag lovar att försöka ta lite bilder också, så ni får se det fina bageriet. Ugnen, degarna, bagarna och bröden.
So long!
Inlägg
