Jag hade ju mina baguetter

Nu ska ni få höra: I morse styrde jag i vanlig ordning min moped från huset i Stureby mot jobbet i stan. En kall men klar och fin morgon för en bra tur. Jag hade just svängt av Enskedevägen upp på Palmfältsvägen när något lika otippat som otrevligt inträffade: En slyngel spottade på mig! Han kom gående från Enskede Gårds tunnelbana i riktning mot gymnasieskolan med samma namn, och när vi möttes spottade han på mig!

Jag tvärnitade och vände mig och skrek åt honom. Jag skrek jättefula ord och just då kom en äldre dam gående och jag kände mig dum och började genast förklara mig för damen och bad om ursäkt för mitt språkbruk. Damen blev inte arg, utan tycktes förstå min frustration över de oförskämda ungdomarna.

Jag blev stående några sekunder medan jag begrundade situationen. Skulle jag vända och köra efter snorungen, och vad skulle jag i så fall göra? Jag kom inte på något bättre än att bara köra vidare. Jag blängde på honom ett ögonblick, sedan körde jag vidare.

Senare insåg jag hur jag borde jag gjort: På styret hängde en kasse med baguetter som jag skulle ha med mig till morgonmötet på Fokus, och naturligtvis borde jag ha kört upp sidledes med snorungen och på klassiskt maner drämt en av baguetterna i huvudet på honom. Hade jag bara varit lite snabbare i tanken …

Så här gick det till, steg för steg:

Dyrbar tid

Pr-byråerna har upptäckt min blogg. Hej jag heter si och så och jag jobbar med ett företag som tillverkar bröd och dina läsare gillar ju bröd, så … jag tänkte att du kanske är intresserad av ett samarbete? Och så föreslår de att jag ska ha en käck tävling eller annan aktivitet som inbegriper deras produkter.

Häromsistens fick jag ett mail där man ville göra mig uppmärksam på lanseringen av ett nytt bröd. Ett nyttigt formbröd i harmoni med rådande hälsotrend. I meddelandet läste jag: Den hälsosamma trenden fortsätter. Vi vill dock inte offra mycket av vår dyrbara tid i köket. Hörde ni: Vi vill inte offra vår dyrbara tid i köket.

Undrar vad de gör med sin med sin dyrbara tid. Jobbar några timmar extra på pr-byrån kanske.

Smörgås – Kanelbulle, 1–0

I går skulle svärmor Lena komma på besök. Säga hej till Ture. Och jag, som vill vara den goda svärsonen, tänkte jag skulle anstränga mig lite. Jag bakar kanelisar! tänkte jag.

Men vad hade jag för det? Ingenting. Kanelbulle är tydligen inte alls det självklara fikat längre. I god tid innan hon dök upp ringde Lena och förvissade sig om att vi skulle bjuda på smörgås. Men Martin bakar bullar, sa Lisa. Det hjälptes inte, smörsgås ska det vara. Kanelbullarna fick så samåka i ugnen med en gammal surdegslimpa på tining. Så kan det gå.

I dag ska jag baka baguette.

Mitt i bakningen, en fagott

Om jag var ett instrument skulle jag vilja vara en fagott. En fagott som den i inledningen på Trubbel på skivan Monica Zetterlund sjunger Olle Adolphsson. Den kom till mig i brevlådan i dag (skivan alltså, inte fagotten) och är som gjord för allehanda julstök. Rekommenderas!

På tok för kallt

Låt mig göra en kort historia lång:

1979 kostade en kilowattimme el 20 öre. Billig, bra och modernt, tänkte de som bodde i vårt hus då och slet med berått mod ut det vattenburna uppvärminingssystemet som funnits i huset sedan byggåret 1964. De installerade för tiden hypermoderna elradiatorer och drog på för fullt. Mysigt, mysigt, tänkte de i värmen.

I dag kostar en kilowattimme ungefär en krona, och de hypermoderna elementen är nu knäppande och oberäkneliga elslukande plåtmonster som inte gör någon glad. Antingen gassar de och blir heta så man kan steka ägg på dem, eller så står de bara och tickar och är iskalla. Detta har lett till att vårt hus de senaste dagarna varit rätt så kallt. Skitkallt faktiskt.

Och kanske är det därför (nu kommer jag till saken) min russinvildjäst inte tar sig. Efter fyra dagar i burken luktar det bara russin. Ingen spritdoft, inga bubblor. Ingenting. Trots att jag ställde den på en pall mot elementet i går natt så tycks det vara ute med den.

Nära värmen, men det hjälpte inte.

Som tur är hade jag kvar lite av min gamla vildjäst. Jag har haft den i kylen i lite mer än två månader nu, men med lite tur så ska den nog fungera ändå.

Jag har nu blandat 20 g av vildjästen med 30 g vetemjöl och 10 vatten (som syns på den första bilden). Det är början på vad som ska bli helgens surdegsbaguetter.

Och så har vi haft en här som kanske ska installera nytt värmesystem. Med pelletspanna och nya fina element. Men vänta nu … Jag har läst att han som konstruerat Rosendals vedugn tillsammans med bagaren Erik Olofson (Heiko?) har byggt ett vedeldat värmesystem i det finska presidentpalatset. Man kanske skulle jaga rätt på honom och få en bakugn på köpet …

Kan den riktiga Indiekören ställa sig upp

Det här har inget med bröd att göra, men tillåt mig ändå rätta till en liten miss i veckans DN På stan: Lisa Bode skriver i en lång artikel om den svenska körtraditionen att The Sweptaways är "en damkör som ofta går under namnet Indiekören." Det där är ett missförstånd. The Sweptaways må kallas indiekör, men ska inte förväxlas med den riktiga, numera insomnade, indiekören Indiekören.

Låt mig även så här lagom till första advent passa på att tipsa om indiekören Indiekörens underbara version av Whams Last Christmas. Den och en lussebulle så har du julen i en liten ask!

Två sorters bröd

Krogkommisionens hyllning av Mathias Dahlgren (är det ett bra namn på en restaurang?), där de bland annat sägs servera en fantasiskt "brödrätt" med rostad levain och danskt rågbröd sererat med en klick baconfett, får mig att tänka på en episod som utspelade sig på en mindre fin krog i Stockholm förra hösten. Jag hade precis börjat intressera mig för att baka och var fylld av nyfikenhet på allt som rörde bröd. När servitrisen kom med brödkorgen frågade jag således vad det var för bröd som serverades, varpå den unga flickan svarade, "Vanligt – och knäcke."