Bättre på knäckebröd än trumpet

Det är maj månad och lördag. Bryggan är dekorerad med björkris, solen skiner. Vigselförrättaren har krans i håret och gästerna är vackra och långväga. Några har rest från Italien, andra från Norrland. Brudparet är norr ifrån, men de bor i stan nu.

Jag ska stå för ingångsmusiken. På min trumpet ska jag spela Gammal brudmarsch. Jag står på en sten, mellan de ditresta och stigen längs vattnet där brudparet ska komma gående alldeles snart. Jag vet att de är på väg, jag har sett bilen komma.

I ett halvår har jag övat på Gammal brudmarsch. Jan Johansson spelar den så vackert på piano, eller ja, spelade, han är ju död nu. Jag har aldrig varit särskilt bra på trumpet. Jag var det inte för femton år sen när jag spelade i Värmdö musikskola, och jag är det inte heller nu. Men nu tycker jag det är roligt.

Den första tonen drar jag lite på, precis som jag tänkt. Sen ska den komma igång. Den börjar i moll, går över i dur, och så en gång till; moll och så dur. Den slutar hoppfullt i dur. Men luften bär inte alls tonen som den ska. Om en bra ton låter tuuuuuut, så låter den här gruuufukfutruut. Och nu kommer de.

Alla blickar är i riktning mot mig eftersom jag står mellan den björkrisklädda bryggan och brudparet. Den kinesiska trumpeten är putsad, jag har kostym och slips. Är nyklippt. Brudparet är vackra som inget annat brudpar. Men Gammal brudmarsch låter fullkomligt förfärlig, Vet inte om det är för att trumpeten blivil kall, eller om det är jag som är nervös. Men förfärligt låter det. Och jag måste fullfölja.

Jag vill tänka att ögonblicket snart är förbi, snart är de framme vid bryggan och det fasansfulla är över. Men någon av de italienska gästerna videofilmar hela spektaklet. Nu är det klippt. Jag är övertygad om att allt som är riktigt bra, och allt som är riktigt dåligt hamnar förr eller senare på YouTube. Mitt framträdande är bortom riktigt dålig. Bara en tidsfråga alltså.

En aning upprättelse fick jag lite senare vid middagen. Jag hade bakat knäckepinnar till förrätten och dem var det inte något fel på! Flera gånger har jag bakat knäckebrödet ur Riddarbageriets bröd, och det har alltid varit uppskattat.

Några tips: Om du inte har ett mycket stort bakbord, kavla inte ut degen i två omgångar som det står i boken, utan i fyra. Annars blir de för tjocka. Och när det står "plasta in degen och låt en ligga i kylen över natten", var då inte så dum som jag och plasta in dem i plastfolie. Det gjorde jag första gången och de exploderade, bokstavligt talat, i kylens undervåning.

Glöm inte att nagga med gaffel, och slarva inte med jäsningen. Om de inte får jäsa som de ska innan avbakning så jäser de i ugnen och blir puffiga som såna flingor … vad heter de, havrepuffar?

Jag brukar krydda lite olika. Salt och peppar, anis, sesamfrö, vallmofro eller annat kul. Jag köpte en gång en påse lavendel som jag provade. Doftade underbart och smakade finfint.

Servera knäcket med fetakräm, tapenad, eller annat gott. Succé!

Här är pinnarna som serverades, kryddade med sesamfrö.