Min surdeg har inget namn. Den kommer aldrig att ha ett namn. "Vi har fått en ny familjemedlem att pyssla om, det är vår surdeg Herman ..." Nej, inget namn.
Här följer mina surdegsobservationer:
1) Alla metoder för att starta surdegen jag har provat har funkat bra. Kanske har det gått lite snabbare om jag haft i rivet äpple eller lite yoghurt, men det är marginellt. (Huruvida uppfödningsmetoden har någon betydelse för smaken på de bröd som senare bakas på surdegen har jag aldrig begripit dock.)
2) Jag låter den inte bli för stor. Mina första försök blev vekare och vekare allteftersom de växte sig större. Och det behövs ju inte så mycket för att få fart på en större mängd över en natt, så jag sparar aldrig mer än ca 100 gram.
3) Dagen innan ett surdegsbak tar jag fram surdegen ur kylen. Lägger över en klick, kanske 50–100 gram, i en skål och rör sen ihop en lagom stor deg. Jag tillsätter mjöl och vatten enligt proportionerna 100 g vatten till 60 g rågmjöl. (Ibland lite mer mjöl om den blir för lös.) Jag har fått för mig att en grötliknande konsistens funkar bra.
4) Dagen efter ser den ut som på bilden. Då bakar jag.
5) Jag spar bara en liten klick som jag blandar med 50 g vatten och 30 g mjöl och ställer in i kylen. Där tycks den klara sig bra en vecka eller lite mer.
6) Om jag inte bakar inom en vecka så tar jag fram den, häller ut litegrann och blandar i 50 g vatten, 30 g mjöl och sätter tillbaks den i kylen.
Kom ihåg att jag är en fullständig novis i degbunken, så ovanstående skall icket tas som en sanning, utan bara som ... inspiration. Förhoppningsvis.
Inlägg
